Städdag och trendbrott i svampskogen

I helgen har jag äntligen fått användning för Manducan jag faktiskt köpte innan Nova kom. En Manduca är en bärsele där bebin kan sitta antingen på magen, ryggen eller på höften. De två sistnämnda bärställningarna funkar bäst när bebin är stabil nog att sitta. Fördelen med en Manduca jämfört med en Babybjörn är att den är mer flexibel och ergonomisk, man bär mycket närmare kroppen och man kan bära barnet ända tills det väger uppåt 20 kg (jag har dock svårt att tänka mig att jag kommer att bära Nova när hon väger så mycket... hon är väl typ 4 eller nåt då?).

Det som var en nackdel med Manducan, för vår del, är att barnet sitter vänt mot bröstet när man bär det på magen och det tyckte Nova var hur trist som helst när vi testade bärselen i början. Så den har fått samla damm ett tag.

Premiär för att bära dottern på ryggen

Men i lördags var det höststädning i hamnen och badviken för hela stugområdet och då kändes det som ett ypperligt tillfälle att ta lillan på ryggen och bonda med pensionärerna.
Som starka, och i sammanhanget unga, män fick killarna såklart flexa musklerna och ta sig an några tyngre uppgifter, till exempel att ta upp bryggan. Jag och Elin hjälpte till att dra ris där det röjdes. Vi plockade mycket pluspoäng för att vi faktiskt gjorde nytta trots att vi hade varsitt barn på ryggen. I och för sig var väl inte konkurrensen stenhård med tanke på att de flesta var 60+ och våldsamt långsamma. Vi försökte att inte störa oss på snigelfarten alltför mycket och istället tänka som så att eftersom de är ganska många så blir det väl resultat av det också på några timmar. Lite som myror som bär ett barr i taget till myrstacken.

Nova verkar iallafall vara en riktig bärseletjej nu när hon får åka på ryggen, hon knorrade nöjt och hade små röstövningar för sig (när hon inte tupplurade förstås).

Lön för städdagsmödan: varmkorv och läsk

Elin hade precis fått en konstig allergisk reaktion
och ena ögat var nästan helt igenmurat. Därav den något hemliga looken.

Efter städningen fortsatte killarna av bara farten med att ta upp båten, så nu är det slutbåtat för i år och ögonstenen är i trygg vinterförvaring hos någon bonde som extraknäcker genom att hyra ut plats i sina lador till just detta.

På lördagkvällen kom E & E & T över och åt middag. Det blev kantarelltoast till förrätt och till varmrätt gjorde jag Wallenbergare the old fashioned way med skirat smör (normalt sett brukar jag göra den med en något magrare gräddsås). E & E bidrog med en marängswiss och Emil slickade mer eller mindre skålen på slutet. Ingen tokig trerätters i stugan!

Igår var A uppe med Nova vid 7-tiden och det var min tur att sova ut. Efter frukost kom E & E & T över och vi stövlade iväg för att prova vår lycka i svampskogen. Småtjejerna fick återigen mysa i bärselarna.

Vi har hört att det ska finnas gott om svamp på Vätö, men antingen är det rent ljug eller så är vi sällsynt usla svampletare. Jag är tämligen säker på att det är det sistnämnda.

Varje gång går vi ut med förhoppningen om att hitta den där gyllengula kantarellmattan och varje gång undrar vi var svampen har tagit vägen. Alltså, det är inte bara kantarellerna som saknas utan svampen lyser nästan totalt med sin närvaro där vi går?! Någon enstaka sopp bara som står och slemmar sig.

Efter gårdagens skogstur är jag i och för sig inte helsäker på att vi skulle känna igen en kantarell om den så hoppade upp och bet oss i näsan. Elin fick nämligen syn på typ 10 små trattkantareller. Eller vad vi trodde var trattisar iallafall. För då visade sig verkligen vår totala brist på svampplockningsrutin när vi helt plötsligt insåg vi att vi inte alls var säkra på hur andra kantareller än de med det där karaktäristiska utseendet ser ut. (Nu kan jag riktigt höra alla svampkännare hånskratta. Högt och rått.). Vi beslöt oss iallafall för att det var trattisar och lovade oss själva att kolla upp lite mer teori till nästa tur, både om var kantarellerna gillar att hänga och hur de ser ut egentligen, heh.

Men efter det lilla trendbrottet finns det hopp! Och om det fortsätter i den takten kanske vi om 15 år eller så kan skrapa ihop till fyra kantarelltoasts utan att behöva plocka svampen i grönsaksdisken på ICA.