Skitvecka

Vilken skitvecka. I dubbel bemärkelse.

Eländet började kl 04 natten till tisdag med att Freja sov oroligt. Inget konstigt med det, men den här gången började hon hulka och kräkas preciiis när jag tagit över rodret från Ante framåt småtimmarna. Kräkningar var 20e minut ungefär och första VAB-dagen 2014 var ett faktum. En kräka till på onsdag förmiddag men sedan har det bara varit löst i magen och allmän matvägran lite nu och då (ibland äter hon som vanligt för att sedan totalvägra nästa måltid). Jag var hemma med Freja både tisdag och onsdag men sen var tanken att farföräldrarna skulle rycka in så att både jag och Ante skulle kunna jobba på torsdagen. Eftersom hon fortfarande hade diarré var det inte aktuellt att hon skulle vara på förskolan.

Men nu blev det inget jobb för mig utan kräksjukan hela natten mot torsdag istället. Upp och hulka var och varannan timme. Jag är fortfarande mörbultad i hela magtrakten.

Sedan var det Novas tur på torsdag kväll. Fontänkräka över hela köksgolvet. Men efter det sov hon konstigt nog gott hela natten och har inte visat några andra symptom efter det. Freja är fortfarande dålig i magen och Ante har inte heller blivit förskonad, även om han är den enda i familjen som inte har kräkts.

Hela familjen har lurkat omkring hemma idag, men imorgon hoppas och tror jag att vi alla kommer vara friska och redo för äventyr utanför de här fyra väggarna. Och så hoppas jag att vi härmed har klarat av sjukdomskvoten för våren nu.

Mysa med film och täcke i soffan är poppis så fort det är det minsta krassligt här hemma

Ante och Nova bygger rymdlego
Supersnabb rymdraket-flygplan-nånting

Somna utan bisittare

En gång i tiden hade vår äldsta dotter inga som helst problem med att somna själv. Det var hur bekymmerslöst som helst att hoppa i säng, lyssna på saga, bli omstoppad och nattad och sen somna på egen hand när jag eller Ante gått därifrån.

Av någon anledning började vi sitta hos henne om kvällarna när det var sovdags. Så här i efterhand kommer jag inte ihåg om det var för att hon var sjuk, för att det hade varit stökigt med resor, flytt, lillasysters ankomst eller något annat. Det blev iallafall en permanent (o)vana som vi inte orkade ta tag i då Nova oftast somnar rätt snabbt och eftersom lillasyster sover i samma rum och lätt väcks om det blir tjafsigt. Vi har försökt sluta med varierande resultat ett par gånger, inte speciellt konsekvent dock. Ofta har hon blivit ledsen och sagt att hon är rädd för att vara ensam och det har varit svårt att strunta i det argumentet. Men nu känns det som att det är rätt läge att ta tag i det här och återerövra den vuxentid som går förlorad på en hård stol bredvid dotterns säng varje kväll.

Först har vi naturligtvis pratat med Nova om att jag och Ante varken vill eller kan sitta hos henne halva kvällen (som det ibland kan bli när hon har svårt att sova) för att vi har saker som vi vill och måste göra om kvällarna. Sen det vanliga snacket om att hon är stor nog att somna själv, att hon ju har sällskap av lillasyrran i rummet och att Thea minsann inte har någon som sitter hos henne när hon ska sova och att det ju går bra ändå. Blandad kompott av motiveringar och pepp. Sen har vi alla kommit överens om att den här veckan sitter vi hos henne i prick tio minuter för att sen gå ut. Samtidigt försöker jag och Ante att röra oss lite extra i hallen så att hon ska känna att vi är i närheten.

Om hon lyckas somna själv utan tjafs och bråk den här veckan har vi utlovat en överraskning till helgen. Än så länge går det bra, två timeboxade läggningar hittills. Nästa vecka fortsätter vi antingen med att sitta 5 minuter eller sluta helt. Vi får avvakta och känna av läget först.

Två steg framåt, ett tillbaka

Gissa vilket lilltroll som gormade öronen av oss mellan 00:30 och 03 inatt? Tokmissnöjd överallt, oavsett om man försökte med säng, vagn eller famn. När hon fastnar i vinkelvolten sådär är det nästan som nattskräck (fast hon ÄR vaken till skillnad från nattskräck när de bara verkar vara vakna och egentligen sover). Hon bara skriker och kastar sig utan att ha en susning om vad hon vill egentligen. Så trött, men uppenbarligen oförmögen att komma till ro.

Det enda som lugnar henne brukar vara att kolla ut genom köksfönstret ("Titta Freja, de som bor mittemot som aldrig sover eller släcker lamporna är vakna fortfarande, surprise!"). Då brukar hon glutta nyfiket en stund ("Jaaa mamma, de är vakna fortfarande. Kanske har de också ett härjarbarn?") Sen brukar hon i bästa fall vara lugn nog för att vagnas till sömn. I värsta fall sätter hon igång en ny vrålattack.

Den lilla vinsten i sammanhanget är iallafall att hon till sist somnade av sig själv, mellan mig och Ante i sängen. Hur mycket det nu är värt egentligen när klockan är efter tre och man får sova utskuffad på kanten medan den lilla enmetersmänniskan ligger raklång på tvären och kör huvudet i revbenen på en.
Härliga småbarnsliv!

Frejas första förskolevecka

... har gått över förväntan. Första dagarna reagerade hon knappt över att bli lämnad, men mot slutet av veckan har hon visat mer ilska precis då man säger hejdå och en kort stund efter att jag eller Ante gått. Inte ledsen, utan förbannad, enligt pedagogerna. Det är vår Freja det.

Maten är inget problem. Hon äter själv och utan krångel. Desto stökigare har det varit vid sovandet. Hon blir ofta arg när det är vilodags och har krävt en del engagemang från pedagogerna innan hon somnar. Men somnat har hon iallafall gjort och för allas skull är det bara att hoppas att det blir enklare och enklare för henne att komma till ro.

Sammanfattningsvis verkar det ändå som att hon känner sig trygg och har roligt på förskolan. Det är iallafall vad pedagogerna säger. Det känns skönt att barnen är på en förskola där det är hyfsat öppet mellan avdelningarna så att Nova kan springa ner och titta till henne. Någon dag när jag hämtade i veckan hittade jag Freja, Nova och en av Novas kompisar i full färd med att bygga nere på småbarnsavdelningen. Och även om det kan vara lite småkiv här hemma ibland så älskar Nova verkligen sin lillasyster till månen och tillbaka. Det är underbart att se.

Mindre underbart är det här lämna-hämta-två-barn-på-förskolan-och-ändå-hinna-jobba-träna-och sköta-hushållet-racet. Mon dieu.Så mycket enklare livet vore med en teleportör på fickan. Och någon som hämtade och lämnade barnen åt en.
Och en städerska.
Och en kock.
Och en dammsugarrobot.
Och en sån där behändig elektrodhistoria från TV-shop som tränar musklerna åt en medan man sover sina max 5 timmars skönhetssömn förstås.

Otrevlig specialare

Den här veckan har bjudit på en otrevlig specialare för min del; njurbäckeninflammation. Under veckan har jag haft en tämligen normal(?) urinvägsinfektion, men den läkte inte av sig själv som alla normala urinvägsinfektioner med självrespekt bör utan vandrade upp i njurarna istället. Det självdiagnostiserade jag med Vårdguiden när jag fick feberfrossa i torsdags eftermiddag.

Första tecknet kom redan vid lunch när jag var noll sugen på thaibuffén och istället bara ville ha glass och konserverade mandariner. Då hajade jag att det var något i görningen, för vårrullar och friterad kyckling brukar gå ner utan övertalning annars.

Sedan stannade jag snällt hemma från jobbet och promenerade till vårdcentralen på fredagen. Olikt mig som inte gärna springer till läkaren i onödan, men just urinvägsinfektioner som går bärsärk har jag förstått att man ska ha respekt för. Tre timmars väntan medan jag sakta kände mig sämre och sämre i takt med att värktabletternas verkan gradvis avtog och när jag väl kom därifrån kände jag mig riktigt dålig. Och vad deppigt det är med väntrum alltså. Man kan riktigt känna hur alla baciller och virus luftdansar runt i glädjeyra och smittar alla därinne i en stor jäkla sjukdomsorgie. Influensa, magsjuka och gud vet allt.

Men jag fick iallafall med mig nån sorts dunderantibiotika, kickstartade med två piller på läkarens inrådan och kraschade sedan i säng när jag väl kom hem. Efter lite mer än ett dygn på tyngre medicinering känner jag mig piggare. Jag får fortfarande feber om jag glömmer att knapra Ipren eller Alvedon på några timmar, men jag hoppas och tror att jag är på bättringsvägen.

Vi har en lugn helg på hemmaplan med andra ord. Nova har iallafall varit på kalas hos en förskolekompis på eftermiddagen. Hon har sett fram emot det ett bra tag, men för säkerhets skull gjort en kom-ihåg-lapp som suttit på hennes garderob i typ en vecka. Ifall hon ändå skulle glömma liksom.





En omgång barn-Alfapet på G. Inte helt enkelt att spela när Freja prompt skulle lägga beslag på  bokstavsbrickorna hela tiden. 

Freja har iallafall varit en god dotter och sovit helt okej de två senaste nätterna. Helt okej när det gäller den där lilla härjaren innebär 1-2 uppvak med nappipluggning. Och det är ju verkligen ingenting när man betänker de där 2-3 timmarna av skrikande och vagnande vi var tvungna att genomlida varje natt när hennes nattstökande var som värst.

Andra förskoledagen

Jag kände knappt igen Freja när jag hämtade tjejerna på förskolan strax före 15 i eftermiddags. Det tog faktiskt åtskilliga sekunder innan jag hade zoomat in henne. Kanske för att det var en så ovan situation. Där satt vår minsting, vår bebis, tillsammans med andra små människor på små stolar och åt mellis. Som den naturligaste sak i världen. Inte ens några större glädjeyttringar när hon såg mig, men när jag väl kom fram och satte mig på huk fick jag en massa kramar och en tillgiven näsgnuggning. Pedagogerna rapporterade att hon varit på bra humör hela dagen och att de med stor envishet hade fått henne att sova efter lunchen efter att ha burit runt på henne ett tag. Bra jobbat.

Sedan lyckades jag med konststycket att få Nova att gå hem från förskolan utan något som helst gnäll och sen fick jag båda barnen att sova innan 20 (Ante var på bio med sin mor). Flyt.
Ok, ännu bättre hade varit om Freja hade somnat i sin säng istället för i vagnen, men man kan inte få allt och jag orkade bara inte ta fajten. Det känns inte bra när hon blir så himla uppriven. Men vi fortsätter prova och i sällsynta fall somnar hon i sängen utan bråk. Jag hoppas på att pedagogernas ansträngningar på förskolan också kan ge resultat här hemma och att vi inom en snar framtid kan slippa lägga henne i vagnen när hon ska sova på kvällen.

Efter läggningen har det varit tyst i tjejernas sovrum och jag håller tummarna för att en lugn kväll kan tyda på en lugn natt. Iallafall för Antes skull. Inatt är det han som har first line support och jag som pluggar in öronpropparna.

Efter förskolan: pysslar vid skrivbordet
... och leker bebis i baljan och babysittern vi ska låna ut till höggravid kompis

Slutet på en era

Liten har blivit stor. Efter tre dagars inskolning gjorde Freja sin första dag utan Pappa i fredags. Det hade gått bra och nästan inga ledsna miner alls, men det där med att sova på madrass på golvet är inget vår dotter befattar sig med än. Hon hade blivit riktigt upprörd när de hade försökt få henne att somna som de andra barnen och till slut fick hon gå upp till stora avdelningen och leka med Storasyster istället till Ante kom och hämtade henne.
Förhoppningsvis kan pedagogerna göra magi även med vår lilla tjurskalle, för hur ska det annars gå...? Hon kan ju inte gärna sluta sova på dagarna än. Och vi kan inte gärna komma och hämta redan vid 14-tiden.

Lagom till att jag ska börja trafikera förskolan har naturligtvis vintern hittat till Stockholm också. November, december och nästan halva januari har passerat utan vare sig minusgrader eller en skymt av snö, men när det börjar dra ihop sig för mig att börja lämna och hämta igen så kan man ju ge sig fan på att det ska bli kallt och moddigt.

I fredags unnade vi oss en barnfri kväll med thaifotmassage och restaurangbesök efter jobbet. Riktigt prisvärd och mycket god mat på El Diablo. Mitt tredje besök på den här familjära (och just i fredags något stimmiga) restaurangen och hittills har jag alltid blivit imponerad av ställets kokkonster.

Kalvcarpaccio med pepparrotskräm och annat smått och gott

På lördag morgon tog Ante med sig Freja och Nova till SATS för att träna med E, som också hade med sig båda tjejerna. Inga problem alls för de där fyra att leka på mini-SATS medan papporna tränade. Någon timme senare mötte jag upp på Odenplan för att käka lunch och hämta Freja. Papporna och stora tjejerna (samt E som sov i vagnen) gick sedan vidare för att åka skridskor i Vasaparken.

F dissar pastan och mumsar hårdbröd istället.

Medan Freja sov sin lunchlur i vagnen gick jag och handlade mat och dryck för kvällens middag, eftersom finfolket från Vässan hade annonserat ett Stockholmsbesök kvällen innan. Redan på morgonen hade jag skjutsat in en barbequesåsindränkt fläskkarré och biffstek i ugnen som lagom till kvällningen hade fallit sönder till tacomaterial. Pulled pork och pulled beef alltså. Perfekt med mat som lagar sig själv medan man gör annat.

Trevlig middag med La Familia på kvällen sedan. Det blev alldeles för sent sänggående för våra små dock. Freja lyckades vi väl få att sova vid 22-tiden på tredje eller fjärde försöket och Nova åt sin kvällsmacka först efter 23. Det är ett under att det inte blev några större trötthetssammanbrott på kvällen. Mestadels lekte de på väldigt bra.

Fem av sex tjejer i filmtittartagen. Vintertid bor stug-TVn i lekrummet. Den utnyttjas sällan, men sådana här gånger passar det perfekt när man kan mysa i den utfällda bäddsoffan och titta på film utan att de vuxnas prat och musik stör.

Idag sov vi till nio, med undantag för X antal uppvak för Freja. Det var bara att vänta en något stökigare natt med tanke på att det blev alldeles för sent kvällen innan. Inga längre vakenperioder dock utan mest nappisättningar och en vällingflaska framåt morgonkvisten. Sedan var det bara att skynda järnet till jobbets julgransplundring på Tekniska Muséet, där det bjöds på dataspelsutställningen Game On 2.0, hamburgerlunch, ansiktsmålning, ballongfigurer, fiskdamm, pysselbord och annat. Den där dataspelsutställningen hade jag velat kolla in utan barn, nu skyndade vi mest igenom eftersom det var få saker där som kändes relevanta för femåringar.

Så var veckan och helgen slut. Imorgon blir första dagen då vi är två vuxna som ska till jobbet och två barn som ska till förskolan. Slutet på en era och början på en annan.

Nyår

Årets sista dag firade vi här hemma i lägenheten tillsammans med E&E och M&M. Tre familjer och alldeles lagom kaosigt.

M&M stod för fördrink och efterrätt, här en spännande sak med rosépeppar och passionsfrukt.

Småtjejerna åt efterrätt vid eget bord.

Nyårsdukat bord med vackra arveporslinet, kristallglasen och linneservetterna. Åtminstone en gång om året kan man ju kosta på sig att handdiska efter en middag. Extra pimpat med små paljetter i form av silverstjärnor och lila cirklar på både vuxen- och barnbordet. Paljettpåsarna var mäkta poppis hos barnen och det fanns paljetter öööverallt på nyårsdagen sen. Efter att Freja stoppat in en näve i munnen och kräkts på kuppen fick jag bråttom att dammsuga upp dem. Men det tog säkert 40 minuter innan jag hade lyckats jaga rätt på allt förbannat glitter.

E&E lagade en fantastiskt god avokadosoppa med kräftstjärtar och sting av chili till förrätt och jag och Ante bjöd på helstekt älgfilé, potatiskaka och rödvinssås till varmrätt (ungefär detta recept). Älgen hade marinerat i ett dygns tid i den mysko blandningen av mjölk, öl och vin och jag var allt annat än övertygad om hur resultatet skulle bli, men köttet blev iallafall väldigt mört. Den fick gå till 58 grader i ugnen och kom ut fint rosaröd. Sedan skämde M&M bort oss med inte mindre än tre goda efterrätter innan det blev dags att korka upp champagnen och skåla in det nya året.

 

Vid tvåtiden begav sig våra gäster och jag och Ante kojsade på studs. Jag tror inte ens att jag fick av mig alla kläder innan jag sov. Barnen hade varit uppe sent och till och med Freja sov (nästan) utan ett knyst till 10 dagen därpå. Så många ostörda timmar på en natt har jag och Ante inte fått på typ hela hösten, bara att tacka och ta emot. Verkligen rätt natt att tajma in sällsynta 7-8 timmars sömn!

 

Men det var tröttigt ändå på nyårsdagen...