Mysbyxebloggen: Hej då Koh Samui

Så var vi hemma i Sverige igen. Jag måste säga att jag blev mäkta besviken på Våren när vi landade på Arlanda i ett obeskrivligt icke-vårväder igår morse. Det var grönbrunt, slaskigt, dimmigt och framkallade inga som helst sprittande vårkänslor.
Inte alls vad jag beställt.

Resan hem gick över förväntan trots att vi hade sex timmars väntetid i Bangkok. Först strosade vi omkring och kollade i affärer och kunde snabbt konstatera att den planerade shopping och presentinhandling som gick förlorad på grund av febrig dotter och två dagars spöregn inte skulle kunna gottgöras på flygplatsen. Det fanns bara riktigt dyra grejer där. Istället sysselsatte vi oss med att äta middag och ta varsin fotmassage för att fördriva tiden. Nova sov någon timme medan vi åt men var sedan vaken till det att vi boardade. Då var hon rejält övertrött och gnällig. Men efter att vi fått middag på planet lyckades hon komma till ro på golvet nedanför mina fötter och sov sedan där under 9 timmar i sträck, mer eller mindre. När vi började närma oss Arlanda och gå ner för landning vaknade hon. Själva sov vi kanske 5 timmar och jag började dessutom nysa som besatt när jag vaknade. Det verkar som att jag fick med mig Lillis förkylnings-basselusker som fripassagerare. Idag är jag bättre, men känner mig ändå rätt jetlagstrött och har haft svag huvudvärk hela dagen.

Sedan är jag inte speciellt nöjd med Thai Airways flygplan. Jag hade fått för mig att de hade rätt bra standard på sina fordon, men vi hade inga egna TV-skärmar vare sig på dit- eller hemresan. De visade en (dålig) film åt vardera hållet på en stor bildskärm och det var knappt att jag såg något, om jag nu hade fått för mig att titta. Jag och A enades om att största underhållningen istället var den ludna stjärtskåra som mannen snett över gången ofrivilligt (?) visade upp varje gång han ställde sig upp. Brrr.
Ändå kan man inte låta bli att stirra?!

Utan att hoppas på för mycket så verkar det som att tidsomställningen har gått bra för Nova. Igår slocknade hon vid 19:15 och sov som en stock till 06:45, vilket är ungefär de tider vi brukar köra till vardags. Så det blir förhoppningsvis inga större problem att komma in i de hjulspåren igen. Själv hade jag dock större problem och vaknade redan vid halv sex.

Rent allmänt känns det väl helt okej att vara hemma igen, det är ju på något sätt alltid skönt att komma hem till sitt eget efter en resa. Men jag skrev just till Lillis att det känns märkligt och vemodigt att helt plötsligt vara ensamma igen, deras tjusiga nunor är ju det första och sista vi sett varje dag i nästan sex veckors tid. Sedan tror jag att småtjejerna har tyckt att det varit roligt att träffa andra barn varje dag också. Det är definitivt kul att resa med kompisar och jag hoppas att detta inte var sista gången vi gör en sån här långresa.