Middagskonversation

Onsdagen började på allra bästa sätt med en icke-färdigsoven Nova som ropade från sin säng vid 6:40. "Jag vill titta på Spöket Laban", mumlade hon sömndrucket när jag bar över henne till vår säng i förhoppning om att hon skulle sova 30 minuter till. Men när min och As väckarklockor ringde strax innan 7 var hon fortfarande vaken och ville fortfarande titta på film.
- "Okej då, men först får du gå på toaletten och klä på dig så kan du titta på Spöket Laban medan vi gör oss i ordning och fixar frukost", sa jag.
Det hade ju kunnat vara frid och fröjd med det om det inte vore för att dotter är ytterst mammig just nu - jag ska göra ALLT - och när hon insåg att det var A som skulle klä på henne denna morgon brakade kaoset loss.  Pappa fick inte göra något och allt var bara helhemskt. Det hade varit en enkel lösning för mig att ta över, någon längre stund tar det ju inte egentligen att göra henne i ordning, men det fungerar liksom inte att det bara är jag som ska få hjälpa henne. Speciellt inte när det känns som att hon sätter sig på tvären bara för att hon kan. Så fröken Gorm fick inte sin vilja igenom och istället skreks och gräts det i ungefär en timme. Jag förstår inte hur hon orkade?! Det enda resultatet, vilket vi förklarade om och om igen, blev ju att hon inte hann se Spöket Laban för att hon valde att bråka istället.

Trotsålder till trots så började vi faktiskt undra om hon inte hade feber eller något, för hon brukar vanligtvis inte ställa till med en timmes härjande på grund av vem det är som ska klä på henne. Men termometern visade inte på feber, så det blev dagis för henne och jobb för oss. A rapporterade sedan att dagislämningen inte hade varit någon dans på rosor, men för mig gick både hämtning och tiden fram till läggning smärtfritt. Nova ansåg kanske att bråkkvoten för dagen hade fyllts, vilket jag är tacksam för eftersom A spelar tennis ikväll.

Till middag serverade jag den kulinariska läckerheten makaroner och korv, vilken ackompanjerades av följande konversation:
- "Hur har det varit på dagis idag då?"
- "Det har varit roligt."
- "Jaha, vad bra, var det något speciellt som var roligt?"
- "När jag lekte med lilla Astrid. Och stora Astrid. Och Valter"
- "Mhmm? Vad lekte ni då?"
- "Jag kommer inte ihåg"
En stunds tystnad.
- "Hur har det varit på jobbet idag då?", frågar dottern plötsligt tillbaka.
- "Jotack, det var bra. Kanske lite tråkigt ibland.", svarade jag med skratt i rösten när jag hämtat mig från chocken över den artiga replikeringen. Att den skulle komma från den lilla dam som inte ens säger hej eller hejdå till sina kompisar var lite lätt oväntat.