Ge mig styrka

Eller åtminstone en något mer resonabel tre-och-ett-halvtåring, N kan vara så otroligt viljestark och tjurigt envis just nu att jag blir alldeles matt. Hon har ju alltid haft den personligheten, men i kombination med trotsålder blir det extra tydligt. Och jobbigt för föräldrarna.

Morgonen började bra med att N kom in och väckte mig med kramar och annonserade att frukosten var färdig. Den normala morgonrutinen är att A går upp, väcker N och fixar frukost på bordet så att jag får sova några minuter extra. Sedan äter vi frukost tillsammans innan han drar iväg till jobbet. Förutom de dagar då A spelar tennis på kvällen, då sköter han dagislämningen och passar på att jobba lite längre istället. Övriga dagar försöker han vara hemma till mellan 17 och 17:30.

Iallafall, N hade redan tagit på sig de kläder som vi tagit fram kvällen innan, vilket oftast fungerar bra och minskar risken för eventuella psykbryt framför garderoben när det inte finns några leggings i rätt färg eller den kjol hon hade tänkt ha inte är ren. Som vanligt var det lite tjorvigt vid frukostbordet (det tar minst en kvart och X antal påminnelser om att smörgåsen bara ligger där och väntar på att bli uppäten), men frukosten gick i så småningom. Inga problem vid tandborstningen och när hon var helt klar för dagis fick hon kika på barn-TV medan jag fixade i ordning F och mig själv (vilket för egen del innebär att jag klär på mig något mer gå-ut-vänligt än morgonrock. Inte ens ett vattenblask i ansiktet eller tandborstning har jag lyckats hinna med hittills).

Åskmolnen seglade upp först när det var dags att gå och jag tog ner de sprillans nya höstkängorna vi köpte i helgen och som N fick välja helt själv. Av ett antal lämpliga alternativ, vill säga; ett par lila eller ett par svarta från Viking eller ett par röda från Kavat. N valde de röda och var väldigt bestämd på den punkten. Iallafall i söndags. Imorse ville hon absolut inte ha de röda utan förklarade upprört att det var ju de lila hon ville ha. Mamman andades djupt och försökte resonera med dottern om att hon faktiskt valde de röda och att det var dags att ta på lite mer rejäla skor nu när sommaren är slut. Den diskussionen urartade med hot (båda parter), gormande (båda parter), smällande i dörrar (dotter) och dödläget var totalt.

Det där gör mig så arg. Inte att hon inte ville ha på sig ett par varmare skor utan för att hon väljer saker ena dagen som hon sedan inte vill att ha andra dagen. Och när N vägrar, då VÄGRAR hon. Man kan försöka resonera, ignorera, muta, hota, skälla och försöka att ta på plagget med våld bäst man vill, utan resultat. Det värsta är att hon dessutom kan hävda att det var jag som gjorde si eller så och inte hon själv. Imorse var hennes efterkonstruktion att det var jag som hade valt de röda skorna och häromdagen hävdade hon att jag bara hade gett henne en halv smörgås och att det var därför hon var så hungrig efter mini-SATS (min version av händelsen är att dotter vägrade att äta mer en halv smörgås, trots att jag mer än en gång frågade om hon inte ville ha en hel). Även om jag har en stark misstanke att hon helt enkelt använder det som ett medvetet sätt att provocera oss på kan jag bara inte låta bli att bli förbannad när hon gör så.
Eller förväntar jag mig för mycket av en 3,5-åring när jag tror att hon ska kunna göra ett val, ta ansvar för det och förstå att man inte alltid kan ändra sig i efterhand?

Till slut kompromissade vi iallafall med att N tog på sig sina gummistövlar istället och att vi skulle fortsätta skodiskussionen senare, men det goda humöret var såklart bortblåst på både mor och dotter. Vi var dessutom försenade efter bråkandet och båda två tjurade under promenaden till dagis. Följaktligen blev den vanligtvis jobbiga lämningen ännu jobbigare. En av pedagogerna fick helt enkelt hjälpa mig med att komma och hämta N i trapphuset och bära ut henne eftersom hon vägrade att gå ut på gården. Efter en snabb kram och ett "ha så kul idag, vi ses om en stund" till skrikande och gråtande dotter i pedagogens famn flydde jag fältet. Pust. De säger ju att det går över snabbt när jag eller A väl har gått, bara att hoppas att det fungerade så även idag.

Själv har jag druckit espresso och ätit upp alla kex i skafferiet medan jag skrivit av mig och nu börjar det kännas bättre. Om man bortser från det där med kexen då, förstås.