Nosebuddy

Jag ser ljuset!
Alltså, inte samma ljus som lillebror i Bröderna Lejonhjärta såg när han var sjuk, för i så fall hade jag varit i Nangiala nu och så illa är det inte. Nä, här pratar jag ett fall framåt.

Idag har jag nämligen varit uppe och rört på mig lite i lägenheten och inte bara legat i fosterställning under täcket. Jodå.
Plockat i och ur en diskmaskin. Vattnat två blommor. Torkat en halv diskbänk. Lagat mat till mig själv och inte bara hällt något i ett glas efter att ha samlat kraft i en timme för att ta mig fram till kylen. Rensat lite foton. Svarat på några jobbmail. Allt under överseende av herrarna Noskapin, Ipren, Nezeril och Mucoangin förstås. Sen har även fröken Xylocain gjort entré för att lindra obehaget från de jäkla förkylningsblåsorna som inte verkar ha för avseende att ge upp än på ett tag. Men jag är långt ifrån frisk.

Så kanske blev jag lite övermodig när jag bestämde mig för att försöka skynda på tillfriskningsprocessen genom att göra en nässköljning på förmiddagen. Jag äger nämligen en nässköljare, som jag köpte i samband med att jag tog en yoga- och meditationskurs för några år sedan. A har kört järnet med nässköljaren för att hålla sig frisk den här veckan när jag varit sjuk och eftersom jag själv inte använt den på flera år så tänkte jag att nu var det minsann läge att skölja ut läskigheterna som gömmer sig i bihålorna. Även om jag inte känt mig våldsamt täppt, konstigt nog. Mer svullen, liksom.

Min Nosebuddy. Ja, den heter faktiskt så. På riktigt alltså.

Och så här sexigt ser det ut när man sköljer näsan med en sådan.

Så jag preppade en kanna med ljummet saltvatten, satte den mot ena näsborren och lutade på huvudet, lite snett framåt.
Och lutade på huvudet.
Och lutade.
Efter en lååång stund kom en ynklig rännil av vatten ut genom andra näsborren. Jag fick stå säkert fem minuter innan jag hällt igenom halva kannan och det var dags att snyta och köra igenom andra näsborren.
Och jag lutade på huvudet.
Och lutade.
Och lutade.
Men inte en droppe kom ut, det var helt stopp!
Till sist lutade jag nog aningen för mycket på huvudet, för hela vattenkannan kom ut - fel väg - över huvudet på mig.
Så där stod jag framför badrumsspegeln som en dränkt katt.
Med röda förkylningsblåsor runt näsan och munnen och en övrig uppsyn som skvallrade om att jag inte varit ute i friska luften på ett par dagar.
Not a pretty sight.
Tur att den spegelbilden inte möter en varje morgon.