Jul med Dagmar

Julaftons morgon inleddes som sig bör med risgrynsgröt och skinksmörgåsar. De utlovade plusgraderna lyste med sin frånvaro och istället var det 15 minusgrader. Kallt men klart och vackert väder. Pappa tog fram eldkorgen och så grillade vi korv till lunch.

I vår familj har vi alltid tittat på Kalle först och ätit julbord efteråt, så också i år. Förutom mina föräldrar, min bror, jag och A och Nova var även min mormor och mina farföräldrar på plats lagom till middagen.

Tomten kom på besök vid 18 och Nova drog som förväntat vinstlotten i antal julklappar. Det stod dotterns namn på så många att vi faktiskt gömde undan två av de jag och A köpt. Populärast tror jag att det allra första paketet hon öppnade var; ett rosa paraply från gammelfaster M. Nova fällde upp sitt nya paraply, packade ner ett par strumpbyxor i en plastpåse och meddelade att hon skulle "gå hem". Därefter spatserade hon hallen fram och tillbaka med sitt paraply och det var svårt att få henne att komma och öppna fler julklappar. Något annat som varit välutnyttjat under juldagarna har varit ett spel från morfar och mormor som öppnades redan på julaftons morgon; "Var är katten?". Vi vuxna börjar bli lite lätt trötta på att spela det nu.

När den yngre generationen kommit i säng och den äldre dito begett sig hemåt tog vi en andra runda av julmaten och spelade kort fram till småtimmarna.

På juldagen var vädret mildare och jag och A tog dottern i pulkan och traskade fram till kälkbacken och lekplatsen på byns skola. Därefter korvgrillning som favorit i repris innan det var dags för julbord med hela släkten på pappas sida hemma hos mina farföräldrar. I år var vi nästan 20 stycken. Vi promenerade dit och Nova lyckades med konststycket att somna halvsittande i pulkan bara sekunderna innan vi kommit fram, både på dit- och hemvägen. Det var iallafall ett par barn där, vilket Nova verkade tycka var roligt.

Inatt, natten mot annandagen, väcktes jag av Dagmar. Stormen ven runt knutarna och när jag kikade ut vajade tallkronorna oroväckande kraftigt i skogsbrynet (bort från huset, tack och lov). Någon gång vid 3-tiden försvann strömmen. Efter det hade jag svårt att somna om och jag var fortfarande vaken vid 5 när bror ringde pappa. Han var på väg hem efter att ha varit ute på galej och taxibilen kunde inte komma fram på grund av alla träd som blåst över vägen, trots att de hade åkt och hämtat motorsåg och försökt ta sig fram ett hinder i taget. Så pappa fick åka och möta upp från "andra sidan". På vägen dit hade det bitvis varit så stark vind att bilen nästan blåst av vägen. Jag lyckades iallafall somna om till slut och hela familjen sov till niotiden. Utom pappa då, som varit iväg och röjt bort träd på diverse ställen medan vi andra låg och trynade. När vi vaknade hade vi fortfarande ingen ström och det dröjde ända till lunchtid innan den hittat tillbaka. Det hann faktiskt bli lite kylslaget inomhus, turligt nog var det inte -20 utan nollgradigt ute. Mobiltäckning saknar vi fortfarande.

Nu på eftermiddagen har vi varit hos min mormor och ätit middag, min moster E med familj var också där. Precis som det brukar vara. Annandagsmiddagen brukar också markera slutet på de traditionella julmiddagarna. Efter julbord i dagarna tre börjar jag vara rätt nöjd med tanken på att inte äta sill, skinka, lax, revbensspjäll och övriga julbordsklassiker på ett par månader.
Väl hemma har vi ägnat en halvtimme åt att övertala vår övertrötta dotter att det är dags att sova.
Det har gått sådär. För första gången någonsin har hon faktiskt gjort ett par utbrytningsförsök, tagit sig ner från sängen och ålat som en mask över rummet i sin sovpåse innan jag bestämt plockat upp och lagt tillbaka henne i sängen. Till slut fick A henne att slå igen de små blå efter typ 45 minuters stök.

Från en härjande dam till en annan; Dagmar ska tydligen fortsätta storma inatt, men jag hoppas att det blir något lugnare och att vi får behålla strömmen den här gången.