It runs in the family

Nova har haft någon sorts hangup på blod ett tag nu.  Hon tycker att det är väldigt obehagligt när någon gör sig illa och om kvällarna när hon inte kunnat sova har hon ibland mumlat att "jag kan inte sova för jag bara tänker på blod". Som någon läskig karaktär ur the Adams Family.

I söndags skulle systrarna bada tillsammans och precis när Nova hade ställt sig i badkaret observerade Ante att hon blödde lite från foten. Det såg ut att vara ett litet skrubbsår som hade gått upp. Nova blev jättestressad av detta och trots att både jag och Ante var coola och förklarade varifrån bloddroppen kom och att det inte var något farligt etc etc så ville hon absolut inte bada med såret. Vi satte plåster istället.

Jag skulle sedan stoppa ner Freja i badet och körde ett sista övertalningsförsök på Nova. Sa igen att det bara var en litenliten bloddroppe som hade kommit ut och att det antagligen var sårskorpan från ett skrubbsår som hade gått upp. Då ser jag hur Nova liksom fäller huvudet bakåt, rullar med ögonen och vacklar till. Jag fick tag i hennes arm samtidigt som hon rasade ihop på toalettgolvet. Jag trodde först att hon skojade men förstod sedan att hon svimmat!

Jag blev helt paff och hann bara ropa efter Ante innan hela hennes kropp spändes och hon vaknade till och började surra om att hon ville leka med Thea (som är i Thailand och saknas mycket). Läskigt tyckte jag, men Ante verkade tycka att det är helt naturligt att drabbas av blodtrycksfall när man blir lite orolig.
(Hmm, naturligt? För mig har det bara svartnat för ögonen en gång i hela mitt liv, och det var när jag var typ tio år och nästan råkade sätta handen på en spindel som satt på min kaninbur.)

Men det är klart, Novas pappa vet vad han talar om. Den gång vi träffades för allra första gången inledde han konversationen med att ynkligt visa upp ett plåsterprytt finger inne på nattklubben Berns. Tidigare på kvällen hade han tappat sina nycklar i en soffa där och när han letade efter dem hade han stuckit sig på fingret. Sticket var tydligen en så traumatisk upplevelse att han svimmade på kuppen och när han vaknade till låg han på soffan med ett gäng bekymrade, kända och okända, ansikten ovanför sig.
Här kommer jag inte helt osökt att tänka på Törnrosa. Det är inte helt manligt att svimma inne på en nattklubb för att man får ett stick i fingret? Men uppenbarligen var det en öppningsreplik som gjorde intryck, för resten är ju historia som man säger, och vi har nu varit tillsammans i ungefär hundra år och har två barn.

Och det där lilla såret på hans finger läkte liksom aldrig till 100% och något år senare, i samband med att vi renoverade vår första gemensamma lägenhet och han höll på att slipa och dona, så kom det faktiskt ut en ytteyttepyttig glasbit ur fingret. Efter det läkte såret helt och hållet.

Storlunch och ensamkväll

Sedan mitten av december har jag varit på ett par träffar med en andrabarns-mammagrupp som BVC anordnat. Under ledning av en något vimsig men ändå störtskön barnmorska, som själv har fyra vuxna barn, har vi pratat om sömn, mat, relationer och andra små och stora saker i flerbarnsförälderlivet. Sista träffen i BVC-regi var för två veckor sedan och vi bestämde då att vi skulle fortsätta ses "privat". Så idag har jag lunchat med mammagruppen på Thelins, tack och lov att det finns ett sådant ställe som kan svälja en massa barnvagnar (vi var sex stycken) såhär i vintertid. Kul att lära känna nya människor att fördriva föräldraledigheten med!

Därefter hämtning av sur Storasyster på förskolan och sedan hem och försöka få i Freja middag och lägga henne för andra och sista sovningen, hon sov nämligen två timmar på förmiddagen och sedan fick hon äta en vällingflaska till lunch eftersom jag skulle iväg och träffa mammagruppen. Det känns som att hon håller på att gå över från tre till två sovningar nu och rutinerna kring sovande och ätande är inte helt tajmade. Ofta blir det ett moment 22 när hon är för hungrig för att sova och för trött för att äta när det är sovdags under dagen.

Ante har varit på bolagsmöte ikväll, antagligen på G hem just nu, och jag har roddat tjejerna på egen hand. De har varit på hyfsat bra humör och kvällen avslutades med bad. Freja tycker att det är hur mysigt som helst att bada med syrran.

Vardagsdramatik på Kulturhuset

Efter att ha lämnat Nova på förskolan tog jag och Freja en barnvagnsjogg på förmiddagen. Därefter lunch för oss båda (en aktivitet som tar minst en timme; 30 minuter mata bebis, 20 minuter sanera bebis och barnstol och 10 minuters snabbätande för mig) och när lillan somnat fick jag bråttom in i duschen. Efter hämtningen promenerade jag och tjejerna in till stan och mötte upp min gamla högstadiekompis K och hennes åttamånaders tjej  på "Rum för Barn" på Kulturhuset. Hon är numera utflyttad och det var flera år sedan vi såg senast, så det var kul att träffa henne och se hennes bebis även om det bara blev en kort träff. Nova roade sig själv med att springa fram och tillbaka och utforska kojorna i biblioteket.

Vid ett tillfälle var det en jämnårig tjej som spärrade vägen in till en av de stora kojorna. Jag betraktade situationen på avstånd och hörde att Nova först snällt bad henne att flytta på sig. Den andra tjejen sa då att Nova inte fick komma in. Dottern svarade då att "det får jag visst", men när den andra tjejen ändå inte ville flytta på sig så fick Mamman sticka in huvudet och säga att "här inne får alla leka, eller hur tjejer?". Nova berättade efteråt att sedan hade störiga tjejen sagt att "du får bara vara här inne tre minuter" och då hade Nova svarat att "jag får vara här inne hur länge jag vill".

Antagligen vardagsdramatik för fyraåringar, men det känns ändå bra att dottern står på sig. Från pedagoger och förskolekompisföräldrar har jag fått höra att Nova är en "bra kompis" och en omtänksam och inkännande liten tjej. Det är verkligen jätteroligt att höra och det känns viktigt att hon även kan säga ifrån. Eller fortsätter med det, kanske jag ska skriva, eftersom jag ändå upplever att hon är bra på att uttrycka sin vilja. Lite väl duktig när det gäller oss föräldrar, till och med.

Skridskopremiär

Igår hittade vi en liten, praktiskt taget folktom, isbana i amfiteatern i Rålamshovsparken nedanför oss. Perfekt tajming eftersom vi precis köpt skridskor till Nova. Efter lunchen idag begav vi oss ner för att testa nya skrillorna och hjälmen. Nova och Ante gick i förväg och jag och Freja kom en stund senare med fika.

 

 

 

Så mycket skridskoåkande blev det såklart inte fråga om, men humöret var bra. Och några stapplande steg tog hon iallafall innan det var dags att gå hem, solen hade ju bråttom ner även denna fina vinterdag. Skridskopremiär med mersmak, med andra ord.

Sedan är ju hockeyhjälmen praktisk även när man ska rida på häst inomhus, tycker dottern.

En indian till poolen

Soffan i vardagsrummet befriades från kuddar och tjänstgjorde som pool på morgonen. Nova tog på sig badtrosorna och var simhopperska tillsammans med kaninen. Men det här med att komma i vattnet orsakade tydligen lite huvudbryderi:
- "Mamma, jag behöver en indian att svinga mig ner i poolen med!"
- "Jaså, varför behöver du en lian?"
- "Jag är lite rädd för att hoppa, det är bättre att svinga på en indian!"


(Inte för att hoppa och slänga sig nånsin har varit ett problem för den här tjejen...)

Lätt som en semla

På väg hem från förskolan i veckan fick Nova syn på SevenElevens reklam för semlor och blev nyfiken. Hon är väl inte våldsamt förtjust i grädde, men däremot i bullar och fika i allmänhet och tyckte antagligen att det där såg rätt smaskigt ut.  Så jag lovade semlor till efterrätt någon gång i helgen.

Vid frukosten imorse pratade vi om fredagsmyset och jag sa att jag skulle fixa semlor, eftersom vi hade pratat om det tidigare. Nova sa att hon ville hjälpa till att göra dem, men jag som inte hade för avsikt att ställa mig och baka svarade att jag nog skulle köpa färdiga semlor.

Dottern var inte helt nöjd med det svaret.
- "Jamen, det är ju jättelätt att göra semlor. Bara ta en brödbit, lägga på grädde och sen lägga en brödbit till ovanpå" (och slog samtidigt ut ut med händerna i en förklarande gest).
Jag gillar hur allting är så lätt i en fyraårings värld.

Vi kompromissade en aning med färdigköpta semmelbullar som vi fyllde själva, jag och stora dottern. Det fina i kråksången med dem är att man kan få precis hur mycket mandelmassa man vill i. Hohoho.

Fler genvägar i kvällens matlagning; tacos med färdig kryddblandning. Jag kände inte för att stå någon längre stund framför spisen ikväll. Så kan det vara ibland.

 

 

Semlor in the making. Florsockret var slut så jag krossade maränger och strösslade över istället. 

Man tager vad man taga kan...

Första februaridagen

... och vi har återigen några få minusgrader här i Stockholm efter ett par dagar med kring fyra plusgrader och slask. Nova och de andra förskolebarnen hade galonisar och gummistövlar under veckans parkbesök. Gatorna är snöfria och det enda man kan se av snö just nu är ett tunt, fläckvis bart, istäcke i Kronobergsparken. Faktiskt känns det nästan som att våren är på väg idag då solen skiner, himlen är blå och luften hög och man kan höra fågelkvitter. Just det senare har Nova hakat upp sig på och det är mer en gång senaste tiden som hon skinit upp och sagt "Mamma, jag kan höra fåglar, då är det sommar snart va?" med hopp i rösten. Nja, det lär knappast bli vare sig vår eller sommar än på ett tag om jag känner det svenska vintervädret rätt.

Planerna för helgen är att inte ha några speciella planer och det ska bli skönt.