Jag antar att de senaste dagarnas bloggfrånvaro talar för sig själv. Vår nyaste familjemedlem, fortfarande namnlös och tilltalad "Lillasyster", har gjort sitt bästa för att hålla oss fullt upptagna med att acklimatisera oss som fyramannafamilj. Det underlättar ju inte direkt att hon har suttit som klistrad på mig sedan vi kom hem. Jag har förvandlats till en sov- och ätstation och de få gånger jag kunnat lägga ifrån mig henne har det varit mer angelägna saker att ta itu med än att sätta mig framför datorn. Typ gå på toa.
Iallafall, nedan har jag lyckats plita ner någon sorts
förlossningsberättelse, om man nu kan tala om det när det gäller ett kejsarsnitt?
Vilken dag jag skulle snittas hade vi vetat ganska länge, men det dröjer till dagen innan operationen som man får veta vilken tid man ska vara på plats. Jag var nummer två i ordningen denna tisdag och vi skulle infinna oss kl 08 på sjukhuset. Att åka och lämna Nova någonstans och dessutom vara på Danderyd kl 08 är en praktiskt omöjlig ekvation såhär i sommartider och A hämtade istället hem hennes farmor och farfar hem till oss så att hon skulle få sova ut på morgonen. Hon var väl införstådd med att vi skulle vara på BB och hämta hem Lillasyster när hon vaknade.
På plats på avdelning 17 - som är en speciell avdelning för planerade snitt på Danderyd - fick vi vårt rum och ganska snabbt därpå förberedde en barnmorska oss med praktisk information, gav oss våra schyssta sjukhusoutfits och följde oss till operationssavdelningen. Min säng fick följa med.
Jag är ju stickrädd och har ett tydligt minne från senaste snittet att det värsta av allt var när det skulle sättas en infart för dropp och annat i min handrygg. Den här gången hade jag redan innan informerat om att jag var stickrädd, inte ville ha någon amatör som satte infarten och dessutom satt två lokalbedövande Emla-plåster på handryggen tidigt på morgonen. Det var en jättegullig narkossköterska som satte nålen och det var inga problem. Däremot kändes det betydligt värre att få spinalbedövningen mellan ryggkotorna den här gången och jag fick användning för profylaxandningskursen jag och A gick inför Novas ankomst en gång i tiden innan det var klart och narkosläkaren injicerat innehållet i de 4-5 sprutorna.
När spinalen har satts går det ganska snabbt innan benen är helt borta. Det börjar med att det känns som att man har sockerdricka och blir tung i benen, men övergår snabbt till att man inte kan röra benen alls. Bedövningen sitter i upp till halva bröstkorgen ungefär, så armarna är fortfarande rörliga. Något tyngre att andas blir det och att hosta går knappt. Efter diverse förberedelser sätts ett skynke över magen upp och därefter går det undan. Operationsteamet bestod av ett antal personer; narkossköterska, narkosläkare, två "operatörer", två operationsassistenter, en barnmorska och antagligen någon mer som jag missat. Själva snittet känns inte, däremot kan man känna hur de trycker och drar och fixar och donar. Att ta ut ett barn ur magen är inget finlir liksom, man vill ju dessutom göra så litet snitt på mamman som möjligt samt pressa ut vätska ur bebis lungor under processen. I mitt fall komplicerades ingreppet av ärrbildning och sammanväxning från mitt första snitt, vilket är väldigt vanligt. Tydligen hade min urinblåsa och livmoder växt ihop lite. Konstigt nog tycker jag inte att själva snittet och uttagsprocessen i sig har varit obehaglig med någon av barnen, utan det är just sprutorna och stickandet runt omkring som är jobbig för min del. Samt smärtan efter operationen såklart. Jag lovar att det känns att ha blivit uppskuren i flera lager. I flera veckor.
Om allt verkar bra med barnet får man upp det direkt på bröstet medan man sys ihop, men eftersom Lillasyster hade blivit stressad och bajsat i fostervattnet visades hon bara upp för mig och togs sedan till barnbordet precis utanför operationssalen när hon kom ut. A följde med. Där sögs hon ren från fostervatten och fick dessutom andningsstöd en stund. Jag var faktiskt inte orolig utan fick kontinuerlig information från barnmorskan och vet dessutom om att andningsstörningar är relativt vanliga och har förstått att det i de flesta fall räcker med en kvarts andningsstöd för att avhjälpa den. Lillasysters blodsocker var också lågt, precis som med Nova, och hon fick sin första tillmatning redan på uppvaket för att få bukt med detta. Efter halva dagen och ett antal matningar var blodsockret uppe på acceptabla nivåer och lilla matvraket hade dessutom ägnat minst en timme åt att amma.
På "uppvaket"
Lillasysters kroppstemperatur och andning följdes upp under åtminstone ett dygn eftersom det var lite stökigt när hon kom ut, men allting såg bra ut och det fanns inga indikationer på att hon skulle ha fått i sig bajsvatten, vilket annars kan ge t ex lunginflammation. Inga anmärkningar från barnläkaren som gjorde en allmän undersökning av henne dagen efter förlossningen.
Själv har jag känt mig mycket piggare än efter snittet med Nova. Redan samma kväll var jag uppe och gick och det har bara allmänt varit mindre smärtsamt den här andra gången. Tack och lov.
Inte ens ett dygn gammal
Nova träffar Lillasyster för första gången
